Vårt lilla mirakel <3
De kändes som att vi försökt en evighet och när vi båda hade gett upp hoppet om att den lilla lilla lilla chansen vi hade att skaffa på egen hand vA helt borta, hände det som läkarna sa inte kunde hända, vi hade fixat de på egen hand och de är för mig fortfarande helt overkligt, det skulle ju liksom inte gå...var femte par i Sverige är infertila. Ofrivillig barnlöshet är mer vanligt än man tror. Det är inget man pratar om och jag tror det ligger nån skam i att vara ofrivilligt barnlös, iaf kände jag och tror även Jimmy kände så. De kändes som att de va något fel på oss när vi sökte hjälp och jag tror många par gör felet att hålla de hemligt. Att låta det stanna mellan paret. Jag kände så till en början. Jag ville inte berätta för någon att vi inte kunde få barn och därför behövde hjälp. Jag tror det handlade om att jag kände mig misslyckad att inte klara det själv. Men efter ett tag berättade vi det för nära och kära och alla tog det jättebra, det va inget konstigt alls att vi skulle skaffa barn på konstgjord väg, utan de som folk undrade va vad IVF står för och hur processen fungerar. Till par som är i samma situation kan jag bara säga att prata med folk om det, då känns det inte som en stor sten i magen och man har inte allt inom sig.
I vecka 8 blev vi tvungna att berätta för våra föräldrar och några på jobbet att jag va gravid. Det kändes väldigt tidigt men vi va tvungna då jag blev inlagd på sjukhus. Jag började spy och må illa redan i vecka 6. Jag behöll ingenting ochfick därför ligga inne ett tag för att fylla på med dropp. Illamåendet och kräkningarna tog över vardagen och tillsist blev jag tvungen att sjukskriva mig. Vecka 13 blev jag inlagd igen och få då också dropp. Jag trodde de skulle bli bättre efter vecka 14 men ack så fel jag hade.. I vecka 21 blev vi kallade på ultraljud, då fick Jimmy se lillen/lillan för första gången, de va en fantastisk känsla :) vecka 24började jag jobba lite lätt igen, de va så skönt att komma utanför lägenheten och att göra något på dagarna.
Att detta händeR oss är ett mirakel och jag har vart överlycklig över att vi ska bli föräldrar från dag 1 det går inte en sekund utan att jag tänker på hur underbart det ska bli ...men jag vetefan om jag skulle utsätta mig för allt detta igen, det har vart bland det värsta i mitt liv men samtidigt värt varenda sekund av smärta <3
Senaste operationen och förhoppningsvis sista :)
"Sjukdomen som stal en bit av mitt liv"
Om jag inte minns fel, började det hela en onsdagskväll hösten 2007. Jag kommer ihåg att jag låg i mammas och pappas säng och trodde jag skulle dö, jag skrek på mamma att hon skulle göra något åt smärtan. Tillslut gav pappa upp och kände väl att den enda lösningen var att åka in och kolla upp problemet i min mage. Tror de tog en kvart för pappa att köra in, han flög över bilarna. jag bara skrek och skrek....När vi kom in till akuten visa det sig att jag hade HB på 61 och att jag va nära på att kolappsa. allt gick så snabbt så kommer inte ihåg något efter det mer än att jag vaknade upp dagen efter och fick blod i ena armen, dropp i andra och medicin i foten. jag kommer så väl ihåg min min när jag kände katetern mellan benen, jag fick panik och vägrade ha den kvar, tyckte det va skämmit.
efter en tid talade läkaren om för mig att jag hade en sjukdom i magen som heter endometriose. jag snappade nog inte upp de först, ja som aldrig vart sjuk, trodde bara de var min mens som spökade. jag funderade nog inte så mycket just under denna period, utan gick vidare och började leva normalt igen. I oktober hände det igen, då var det dax för ytterligare en operation. efter denna visstelsen på sjukhuset höll jag mig där ifrån ända tills okt 2009.. jag skulle sova över hemma hos en kompis i Härryda. när klockan blev tolv fick han ringa mina föräldrar och de bestämde att de bara va att ringa ambulans. 40 MIN tog det för den jävla ambulansen att hitta. nu blev det akut op igen och det visade sig att en stor cysta spruckit i buken. jävla skitsjukdom........
16 oktober 2010 blev jag inlagd, jag och jimmy åkte in mitt i natten och trodde inte det va så allvarligt. mitt HB va sinnes lågt denna gången också och doktorn som skulle undersöka mej på akuten frågade vilken månad jag va i. Jimmy talade om att jag inte va gravid utan bara hade kraftiga smärtor i magen. doktorn kollade på mig och jimmy precis som att vi va helt knäppa, klart hon är gravid.... efter en gynnundersökning visa det sej att jag hade en ENORM cysta i magen, den va som en fotboll. Jag fick ett rum och fick komma upp till avdelningen. på morgonen, dagen efter operationen kom läkaren in i rummet. (trodde ALDRIG att detta samtal va början på vårat nya liv...) Claus talade om för oss båda att operationen va väldigt stor och att han aldrig någonsin sett en sådan oreda i en så liten mage innan. han berättade att han fick ringa in ytterligare två läkare för att de aldrig skulle fått ordning på magen annars. Cystan hade ringlat sig runt vänstra äggstocken så den va helt förstörd, livmoderhalssjälken va strypt av cystan och min urinblåsa va i kläm. den hade försökt "äta" på allt... Claus sa att det såg väldigt allvarligt ut och att jag hade två valmöjligheter. antingen bli gravid OMGÅENDE eller ta bort skiten. Jag tror att jag inte jag brydde mig precis då. jag va ju så glad att jag inte hade ont längre och att magen inte såg gravid ut :) efter några timmar pratade jag och jimmy och försod då att de enda rätta va att genast bli gravid, ingen big grej liksom, vi blev ju ändå tillsammans 2004 och visste att det va vi två, men vi visste inte då att det va lättare sagt engjort. efter många prover och undersökningar fick vi veta att mina chamser för att bli gravid på egen hand va VÄLDLIGT VÄLDIGT små, med bara en äggstock och en som inte fungerar så bra så sa dom till oss att de inte skulle gå på egen hand utan att vi skulle va tvungna att söka hjälp.
Men va tusan är då ENDOMETRIOSE....
Det är väldigt svårt att förklara när folk frågar om sjukdomen och det är nästan ingen som vet om den när jag säger namnet.
Men jag har ENDOMETRIOSE och denna sjukdom är relativt vanlig. Det är cirka 100 000 kvinnor som har den här i Sve men det är väldigt få av dessa som har märkt av den. Symptomen varierar nämligen från person till person.
Det har verkligen tagit på krafterna och speciellt psykiskt. det är svårt att ständigt gå runt med kramper i magen, som att det ligger något i magen och vrider runt, det är jobbigt på det sättet att den sociala biten försvinner nästan, det som var så självklart innan är inte det nu längre, så som, jobb, skola, kompisa, sambo och sånt kommer liksom i klämm, man har inte tid och ork att engagera sig längre, sjukdomen tar musten ur en..
ENDOMETRIOSE är en ganska gammal sjukdom och symptomen är olik till varje person.
kvinnans immunförsvar skall egentligen bryta ner cellerna från livmoderhalslemhinnan men på oss tjejer som har denna sjukdom, klarar immunförsvaret inte av det- man kan kortfattat säga att mensen går bakåt på oss och blodet lägger sig då i buken och skapar då härdar. varje gång vi blöder, blöder då dessa härdar vilket gör att vi får otroliga smärter och cystor bildas. dessa cystor kan vara godartade eller tumörer.
det är svårt att tänka bort detta , när man ständigt dras med det. det är jobbigt att se ljuset när allt känns hopplöst. När man innerst inne vet att de är en kronisk sjukdom och de finns ingen medicin som tar bort den , bara bromsmedicin. man kan säga att sjukdomen stjäl en bit av ens liv..jag känner att fan jag har haft mitt nu, det borde finnas ett slut på mitt elende också, det borde bli bra någon gång, "DET GÄLLER ATT HA TÅLAMOD FÖR ATT HÅLLA SIG KVAR"
efter en tid talade läkaren om för mig att jag hade en sjukdom i magen som heter endometriose. jag snappade nog inte upp de först, ja som aldrig vart sjuk, trodde bara de var min mens som spökade. jag funderade nog inte så mycket just under denna period, utan gick vidare och började leva normalt igen. I oktober hände det igen, då var det dax för ytterligare en operation. efter denna visstelsen på sjukhuset höll jag mig där ifrån ända tills okt 2009.. jag skulle sova över hemma hos en kompis i Härryda. när klockan blev tolv fick han ringa mina föräldrar och de bestämde att de bara va att ringa ambulans. 40 MIN tog det för den jävla ambulansen att hitta. nu blev det akut op igen och det visade sig att en stor cysta spruckit i buken. jävla skitsjukdom........
16 oktober 2010 blev jag inlagd, jag och jimmy åkte in mitt i natten och trodde inte det va så allvarligt. mitt HB va sinnes lågt denna gången också och doktorn som skulle undersöka mej på akuten frågade vilken månad jag va i. Jimmy talade om att jag inte va gravid utan bara hade kraftiga smärtor i magen. doktorn kollade på mig och jimmy precis som att vi va helt knäppa, klart hon är gravid.... efter en gynnundersökning visa det sej att jag hade en ENORM cysta i magen, den va som en fotboll. Jag fick ett rum och fick komma upp till avdelningen. på morgonen, dagen efter operationen kom läkaren in i rummet. (trodde ALDRIG att detta samtal va början på vårat nya liv...) Claus talade om för oss båda att operationen va väldigt stor och att han aldrig någonsin sett en sådan oreda i en så liten mage innan. han berättade att han fick ringa in ytterligare två läkare för att de aldrig skulle fått ordning på magen annars. Cystan hade ringlat sig runt vänstra äggstocken så den va helt förstörd, livmoderhalssjälken va strypt av cystan och min urinblåsa va i kläm. den hade försökt "äta" på allt... Claus sa att det såg väldigt allvarligt ut och att jag hade två valmöjligheter. antingen bli gravid OMGÅENDE eller ta bort skiten. Jag tror att jag inte jag brydde mig precis då. jag va ju så glad att jag inte hade ont längre och att magen inte såg gravid ut :) efter några timmar pratade jag och jimmy och försod då att de enda rätta va att genast bli gravid, ingen big grej liksom, vi blev ju ändå tillsammans 2004 och visste att det va vi två, men vi visste inte då att det va lättare sagt engjort. efter många prover och undersökningar fick vi veta att mina chamser för att bli gravid på egen hand va VÄLDLIGT VÄLDIGT små, med bara en äggstock och en som inte fungerar så bra så sa dom till oss att de inte skulle gå på egen hand utan att vi skulle va tvungna att söka hjälp.
Men va tusan är då ENDOMETRIOSE....
Det är väldigt svårt att förklara när folk frågar om sjukdomen och det är nästan ingen som vet om den när jag säger namnet.
Men jag har ENDOMETRIOSE och denna sjukdom är relativt vanlig. Det är cirka 100 000 kvinnor som har den här i Sve men det är väldigt få av dessa som har märkt av den. Symptomen varierar nämligen från person till person.
Det har verkligen tagit på krafterna och speciellt psykiskt. det är svårt att ständigt gå runt med kramper i magen, som att det ligger något i magen och vrider runt, det är jobbigt på det sättet att den sociala biten försvinner nästan, det som var så självklart innan är inte det nu längre, så som, jobb, skola, kompisa, sambo och sånt kommer liksom i klämm, man har inte tid och ork att engagera sig längre, sjukdomen tar musten ur en..
ENDOMETRIOSE är en ganska gammal sjukdom och symptomen är olik till varje person.
kvinnans immunförsvar skall egentligen bryta ner cellerna från livmoderhalslemhinnan men på oss tjejer som har denna sjukdom, klarar immunförsvaret inte av det- man kan kortfattat säga att mensen går bakåt på oss och blodet lägger sig då i buken och skapar då härdar. varje gång vi blöder, blöder då dessa härdar vilket gör att vi får otroliga smärter och cystor bildas. dessa cystor kan vara godartade eller tumörer.
det är svårt att tänka bort detta , när man ständigt dras med det. det är jobbigt att se ljuset när allt känns hopplöst. När man innerst inne vet att de är en kronisk sjukdom och de finns ingen medicin som tar bort den , bara bromsmedicin. man kan säga att sjukdomen stjäl en bit av ens liv..jag känner att fan jag har haft mitt nu, det borde finnas ett slut på mitt elende också, det borde bli bra någon gång, "DET GÄLLER ATT HA TÅLAMOD FÖR ATT HÅLLA SIG KVAR"
